Ibland är livet så coolt

Jag är så otroligt omskakad. Var hos en väninna och fick ansiktsbehandling. Vid middagen började vi verkligen prata. Hon gav mig så många häftiga insikter som samtidigt är svåra att handskas med.
Bipolär light?! Kan det vara så? Det är i alla fall hennes diagnos. Hon och jag är skrämmande riktigt jävla skrämmande lika. Fan vet vad jag ska tänka. Å ena sidan tycker jag att det vore skönt att få en diagnos på mitt, ofta t.o.m för mig själv märkliga destruktiva beteende. Å andra sidan - jag vill inte bli klassad som psyksjuk. Panikångest är en sak men det här är genetiskt och kräver medicin, kanske på livstid.
Diagnosen är inte helt främmande för mig. När jag har hört och läst om den finns det allt för mycket jag känner igen mig i. Men, vem fan vill bli klassad som psyksjuk? Det tar emot - jag lovar. Om jag å andra sidan kan få hjälp med min speedade hjärna, mina kast mellan nattsvart ångest och upprymdhet, mitt perfektioneisbehov, suget efter droger (eller egentligen inte droger men dämpning) kanske det är värt att gå vidare med. Fortsättning följer hur som.

Taxichauffören jag åkte hem med var uppenbart autistisk. Han hade nollkoll på sociala koder. Jag suckade först; ville bara ha en stund för reflektion. Slängde därför ur mig "trivs du". Det tog han fasta på. "ja jag trivs för bra". Han menade att om man, som han trivs för bra på ett ställe utvecklas man inte.

Me travel
Me see
Me write

Var en hajku han tyckte om. Jag med.
Trots min primära motvilja pratade vi i 20 minuter.
vad kom vi då fram till?
- att det är viktigt att inte fastna
- att våga


En som verkligen inte fastnade och som vågade var Anneli. Hon gick tyvärr bort för 2 dagar sedan.
Anneli har gjort otroligt mycket för kvinnor med funktionshinder över hela världen. dels var hon en entusiastisk idéspruta som alltid kom på bra samarbetsprojekt men framförallt inspirerade hon genom att vara schysst, rolig och helt oförtröttlig.
Jag lärde känna Anneli för 3 år sedan och det enda jag ångrar är att vi inte känt varandra längre och att jag inte tagit tillvara dem tillfällen hon har erbjudit att informera, utbilda och umgås.
Anneli, jag hoppas kunna ta vid någonstans där du slutade och fortsätta ditt enormt viktiga arbete.

Love/S