Nu är jag äntligen tillbaka i någon sorts normalfungerande mood. De 10 senaste dagarna har varit riktigt jävliga. Allergi blandat med pms är ingen bra wellnessmombination...
Det värsta är att jag blir så otroligt psykiskt nedsatt. Minsta s.k motgång blir till orubbliga oöverstigliga hinder som får mig att gråta och vilja sluta leva. Nej, inte dö men bara inte existera ett tag om ni fattar vad jag menar. Nå ja nu har jag ca 3 veckor framför mig när jag kommer att få en massa saker gjorda,. Ska passa på och njuta av livet och min tillbakavunna energi.
Inte mycket nytt på arbetsförmedlings/jobbfronten för min del. Måste ta tag i det. I helgen hörde jag något helt fruktansvärt apropå det. Tydligen driver Synskadades Riksförbund och arbetsförmedlingen ett "nytt" projekt. I korthet går det ut på att se vilka yrken som är lämpliga för synskadade. När jag först hörde det trodde jag att det var ett dåligt skämt men icke! På fullt allvar har arvsfonden delat ut pengar till ett dylikt idiotprojekt ivrigt påhejat av synskadades s.k egna organisation... Plötslig är vi inte längre individer som väljer jobb utifrån vad vi kan, vill intressen etc utan det ska organisationer och institutioner göra åt oss. Undrar vad det där projektet kommer fram till. Dom kanske tycker att jag ska bli strippa. Jag är kvinna från Östeuropa och min synskada har ingen betydelse eftersom jag kan stå och åla runt en stång. Perfekt!
Knarksmugglare? Ok det kanske inte riktigt finns som jobb i platsbanken men då kan det väl få kallas utlandskurir eller nåt...
En annan tanke jag har är att erbjuda FRA mina tjänster. Enligt alla experter har människor som inte ser bättre hörsel. Alltså skulle jag kunna bli sån telefonavlyssnare. vilken fantastisk chans att hämnas på t.ex gamla ex. "När han säger mjölk menar han egentligen sprängmedel"... Watch out! Du kanske lbir terrormisstänkt förrän du anar..
Under tiden jag väntar på att arbetsförmedlingen och Synskadades riksförbund ska bestämma sig för vilket jobb som är lämpligt för just mig ska jag fortsätta skriva på min affärsplan.
Peace!
tisdag 19 maj 2009
torsdag 16 april 2009
Arbetsförmedlingen feet Sovjetbyråkrati
Det är alltid lika fascinerande att ha med myndigheter att göra. Arbetsförmedlingen är inget undantag.
I åratal har jag läst om hur viktiga småföretag är. Entreprenörer, goda idéer nytänk - det är sånt som driver landet framåt. Alla har sagt det. Måna Sahlin, Maud Olofsson och alla deras kompisar i svenskt näringsliv. de senare pratar iofs också mycket om hur synd det är om småföretagarna men eftersom jag inte får jobb, har de där goda idéerna som jag vill dela med mig av trotsar jag alla helvetesprofetior och tänker starta eget.
Eftersom ekonomi inte är min starka sida och jag inte har råd att smussla undan eventuella inkomster i något skatteparadis, behöver jag en enklare ekonomiutbildning. Arbetsförmedlingens startaegetkurs till exempel. Ringde alltså upp kvinnan som håller i dessa. Hon lät närmast besvärad över att bli kontaktad. Efter ett tag kröp det fram att jag inte kunde anmäla mig genom henne. Först måste jag ta kontakt med "min" arbetsförmedling. Det har jag gjort för länge sen men det räknas inte.
Nu är jag en av dem som är inskriven på arbetsförmedlingen rehabilitering. Där ska de nämligen kunna tillgodose just mina behov. De har också specialkompetens... Vari den består har jag alltid undrat. Eftersom jag fortfarande är relativt ung har jag några decenier på mig att forska vidare.. Återkommer i frågan;)
På den kompetenta och rehabiliterande arbetsförmedlingen informerades jag av en sur tant att jag har bytt handläggare. det har jag inte men vem är väl jag att ifrågasätta verkligheten? Nu har jag i några dagar försökt ta reda på vem denne nye är. Hans eller hennes identitet tycks lika svår att lista ut som KGB:s toppspioner. Människan som ska ge mig den förlösande informationen går inte heller att få tag i. Den är mycket upptagen med tjänsteärende. Tillbaka kl 13, men 13.02 har den försvunnit på nytt tjänsteärende/semester/sammanträde/lunch. Jag vill också ha sånt jobb!
Jag är trött på att gå arbetslös. Behöver verkligen komma igång. Därför ringde jag igen till kvinnan som administrerar ansökningar till startaegetkurserna.
-- Kan jag inte anmäla mig genom dig? Jag menar, du ska ju ändå bedöma och administrera min ansökan.
-- Nej! Det är på din arbetsförmedling du ska göra det.
Längre kom vi inte i det samtalet. Trots att jag satt med hennes mailadress framför mig och henne själv i luren. Men vad hjälper det. Såklart borde jag ha insett att jag måste ge några fler byråkrater sysselsättning. Nu ska jag alltså jaga vidare på människan som ska berätta vem som är min handläggare. Handläggaren ska kontakta administrationskvinnan för det måste ju vem som helst inse att jag inte kan göra själv.
ska bli intressant att se när jag får gå utbildningen. Blir det i år?
To be continued
I åratal har jag läst om hur viktiga småföretag är. Entreprenörer, goda idéer nytänk - det är sånt som driver landet framåt. Alla har sagt det. Måna Sahlin, Maud Olofsson och alla deras kompisar i svenskt näringsliv. de senare pratar iofs också mycket om hur synd det är om småföretagarna men eftersom jag inte får jobb, har de där goda idéerna som jag vill dela med mig av trotsar jag alla helvetesprofetior och tänker starta eget.
Eftersom ekonomi inte är min starka sida och jag inte har råd att smussla undan eventuella inkomster i något skatteparadis, behöver jag en enklare ekonomiutbildning. Arbetsförmedlingens startaegetkurs till exempel. Ringde alltså upp kvinnan som håller i dessa. Hon lät närmast besvärad över att bli kontaktad. Efter ett tag kröp det fram att jag inte kunde anmäla mig genom henne. Först måste jag ta kontakt med "min" arbetsförmedling. Det har jag gjort för länge sen men det räknas inte.
Nu är jag en av dem som är inskriven på arbetsförmedlingen rehabilitering. Där ska de nämligen kunna tillgodose just mina behov. De har också specialkompetens... Vari den består har jag alltid undrat. Eftersom jag fortfarande är relativt ung har jag några decenier på mig att forska vidare.. Återkommer i frågan;)
På den kompetenta och rehabiliterande arbetsförmedlingen informerades jag av en sur tant att jag har bytt handläggare. det har jag inte men vem är väl jag att ifrågasätta verkligheten? Nu har jag i några dagar försökt ta reda på vem denne nye är. Hans eller hennes identitet tycks lika svår att lista ut som KGB:s toppspioner. Människan som ska ge mig den förlösande informationen går inte heller att få tag i. Den är mycket upptagen med tjänsteärende. Tillbaka kl 13, men 13.02 har den försvunnit på nytt tjänsteärende/semester/sammanträde/lunch. Jag vill också ha sånt jobb!
Jag är trött på att gå arbetslös. Behöver verkligen komma igång. Därför ringde jag igen till kvinnan som administrerar ansökningar till startaegetkurserna.
-- Kan jag inte anmäla mig genom dig? Jag menar, du ska ju ändå bedöma och administrera min ansökan.
-- Nej! Det är på din arbetsförmedling du ska göra det.
Längre kom vi inte i det samtalet. Trots att jag satt med hennes mailadress framför mig och henne själv i luren. Men vad hjälper det. Såklart borde jag ha insett att jag måste ge några fler byråkrater sysselsättning. Nu ska jag alltså jaga vidare på människan som ska berätta vem som är min handläggare. Handläggaren ska kontakta administrationskvinnan för det måste ju vem som helst inse att jag inte kan göra själv.
ska bli intressant att se när jag får gå utbildningen. Blir det i år?
To be continued
tisdag 24 februari 2009
Ibland är livet så coolt
Jag är så otroligt omskakad. Var hos en väninna och fick ansiktsbehandling. Vid middagen började vi verkligen prata. Hon gav mig så många häftiga insikter som samtidigt är svåra att handskas med.
Bipolär light?! Kan det vara så? Det är i alla fall hennes diagnos. Hon och jag är skrämmande riktigt jävla skrämmande lika. Fan vet vad jag ska tänka. Å ena sidan tycker jag att det vore skönt att få en diagnos på mitt, ofta t.o.m för mig själv märkliga destruktiva beteende. Å andra sidan - jag vill inte bli klassad som psyksjuk. Panikångest är en sak men det här är genetiskt och kräver medicin, kanske på livstid.
Diagnosen är inte helt främmande för mig. När jag har hört och läst om den finns det allt för mycket jag känner igen mig i. Men, vem fan vill bli klassad som psyksjuk? Det tar emot - jag lovar. Om jag å andra sidan kan få hjälp med min speedade hjärna, mina kast mellan nattsvart ångest och upprymdhet, mitt perfektioneisbehov, suget efter droger (eller egentligen inte droger men dämpning) kanske det är värt att gå vidare med. Fortsättning följer hur som.
Taxichauffören jag åkte hem med var uppenbart autistisk. Han hade nollkoll på sociala koder. Jag suckade först; ville bara ha en stund för reflektion. Slängde därför ur mig "trivs du". Det tog han fasta på. "ja jag trivs för bra". Han menade att om man, som han trivs för bra på ett ställe utvecklas man inte.
Me travel
Me see
Me write
Var en hajku han tyckte om. Jag med.
Trots min primära motvilja pratade vi i 20 minuter.
vad kom vi då fram till?
- att det är viktigt att inte fastna
- att våga
En som verkligen inte fastnade och som vågade var Anneli. Hon gick tyvärr bort för 2 dagar sedan.
Anneli har gjort otroligt mycket för kvinnor med funktionshinder över hela världen. dels var hon en entusiastisk idéspruta som alltid kom på bra samarbetsprojekt men framförallt inspirerade hon genom att vara schysst, rolig och helt oförtröttlig.
Jag lärde känna Anneli för 3 år sedan och det enda jag ångrar är att vi inte känt varandra längre och att jag inte tagit tillvara dem tillfällen hon har erbjudit att informera, utbilda och umgås.
Anneli, jag hoppas kunna ta vid någonstans där du slutade och fortsätta ditt enormt viktiga arbete.
Love/S
Bipolär light?! Kan det vara så? Det är i alla fall hennes diagnos. Hon och jag är skrämmande riktigt jävla skrämmande lika. Fan vet vad jag ska tänka. Å ena sidan tycker jag att det vore skönt att få en diagnos på mitt, ofta t.o.m för mig själv märkliga destruktiva beteende. Å andra sidan - jag vill inte bli klassad som psyksjuk. Panikångest är en sak men det här är genetiskt och kräver medicin, kanske på livstid.
Diagnosen är inte helt främmande för mig. När jag har hört och läst om den finns det allt för mycket jag känner igen mig i. Men, vem fan vill bli klassad som psyksjuk? Det tar emot - jag lovar. Om jag å andra sidan kan få hjälp med min speedade hjärna, mina kast mellan nattsvart ångest och upprymdhet, mitt perfektioneisbehov, suget efter droger (eller egentligen inte droger men dämpning) kanske det är värt att gå vidare med. Fortsättning följer hur som.
Taxichauffören jag åkte hem med var uppenbart autistisk. Han hade nollkoll på sociala koder. Jag suckade först; ville bara ha en stund för reflektion. Slängde därför ur mig "trivs du". Det tog han fasta på. "ja jag trivs för bra". Han menade att om man, som han trivs för bra på ett ställe utvecklas man inte.
Me travel
Me see
Me write
Var en hajku han tyckte om. Jag med.
Trots min primära motvilja pratade vi i 20 minuter.
vad kom vi då fram till?
- att det är viktigt att inte fastna
- att våga
En som verkligen inte fastnade och som vågade var Anneli. Hon gick tyvärr bort för 2 dagar sedan.
Anneli har gjort otroligt mycket för kvinnor med funktionshinder över hela världen. dels var hon en entusiastisk idéspruta som alltid kom på bra samarbetsprojekt men framförallt inspirerade hon genom att vara schysst, rolig och helt oförtröttlig.
Jag lärde känna Anneli för 3 år sedan och det enda jag ångrar är att vi inte känt varandra längre och att jag inte tagit tillvara dem tillfällen hon har erbjudit att informera, utbilda och umgås.
Anneli, jag hoppas kunna ta vid någonstans där du slutade och fortsätta ditt enormt viktiga arbete.
Love/S
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)